Stig Andersson




Vart tog dom vägen allihop?


Stig Andersson har i hela sitt liv bott vid färjeläget i Aspnäset, Skyttmon.

När jag tittar ut genom köksfönstret ser jag viken där färjan över Ammerån landade här på södra sidan med sin last av bilar och hästskjutsar. Jag kan minnas dunsen när färjan törnade mot bryggan och rasslet när färjmannen med kedjor fäste färjan vid bryggan innan någon fick köra av färjan.

Från mitt hem och ner till bryggan var det ungefär 70-80 meter och all trafik till och från färjan passerade några meter från vårt hus. Färjan var stationerad på norra sidan Ammerån, därför kunde det ta ganska lång tid innan färjan anlände till vår sida av ån.

Redan som 7-åring var jag mycket intresserad av de fåtaliga bilar som färjades över ån. Jag tillbringade många timmar där på färjan tillsammans med färjmannen och hade då möjlighet att fråga ut bilens ägare om märke, årsmodell och inte minst viktigt antalet hästkrafter i bilen.

En annan kategori trafikanter som jag träffade vid färjan var alla gårdfarihandlare, luffare och "resande", på den tiden kallades de för tattare och åkte i regel efter häst och försörjde på att förtenna kopparkärl och ibland som skärslipare och försäljning av trådarbeten.

När det gällde att tigga mat skickade man in barnen till husmor i gården, där talade de om hur hungriga de var och hur länge det var sedan de sist fick mat. Husmor hade inte hjärta att köra ut barnen utan de fick i regel mat i varje gård. Innan de gick frågade de oftast om några extra smörgåsar till föräldrar och småsyskon som satt kvar därute i trillan man åkte i eller på vintern i en släde.

De ville också många gånger ha en säck hö till hästen som kunde vara både mager och halt.

En originell man som regelbundet kom gående varje månad var "Tok-Jonas" han bar på en påse där han förvarade egen tillverkad medicin som han försökte sälja. Han hade både salvor och flytande medicin, när man frågade vad den bestod av och vad den var bra för svarade han: "Jag koke å kuckle ihop na slag och den hjälper mot alla slags krämpor."

Salvor fyllde han på plåtburkar som han tiggde i gårdarna där han kände folk, samma med de flytande medicinerna som han fyllde upp på små glasflaskor som han hittade eller fick av snälla människor.

Tok-Jonas konsumerade oerhörda mängder kaffe varje dag. I gårdarna han besökte fick han oftast kaffe och kakor eller smörgåsar och han sade aldrig nej när han blev bjuden.
Min far hade klämt sej illa när han fick en timmerstock på foten under arbetet i timmerskogen, han fick ett sår på foten som inte ville läka. Det såret påstod sej Jonas kunna bota med sin salva. Far köpte en burk för 75 öre av Jonas, som gav en omständlig beskrivning på hur den skulle användas.

Efter att ha smörjt såret med salvan i fjorton dagar kunde min far konstatera att på hans fot hade salvan ingen verkan. Då kom han på iden att prova salvan på en av sina hästar som hade en svårläkt hovspricka och tro det eller ej, på två veckor var hovsprickan läkt och hästen var åter körduglig för det hårda arbetet i skogen.

Jonas var stolt när han hörde att han lyckats bota hästen. Men han ville inte gärna tala om min fars onda fot och hur han där misslyckats. "Du fuske när du smörjde", var hans svar.
Jonas tillverkade sin medicin av växter som han plockade, ibland på dikeskanterna. Salvorna skulle smörjas på motsols, det höll han styvt på.

En annan man som besökte byn minst en gång i månaden var Tok-Edvard. I en liten väska hade han med sej skosnören, tvål och synålar som han försökte sälja.

Edvard var liten till växten men hade en mäktig röst, han var noga med att vi skolbarn tog av oss mössan och hälsade med ett "goddag" när vi mötte honom efter vägen.

En gång när min syster och jag mötte honom på väg hem från skolan, kom vi på att vi skulle säga hej när vi hälsade på honom och jag tog av mej mössan och bockade som skolpojkar skulle göra på den tiden, men Edvard svarade inte utan gick hastigt förbi. När vi hade gått några hundra meter efter vägen hörde vi att han ropade på oss. "Hör ni ungar skrek han, har ni inte lärt er att hälsa i Sveriges land, så håll käften."
Efter det mötet var vi alltid rädda för att möta Tok-Edvard. Han brukade i bland gå till vår lärarinna och klaga på att barnen i byn inte hälsade ordentligt på honom.

En som vi däremot väntade ivrigt på var gårdfarihandlare Löv, en stor och korpulent man. Han släpade på ett stort knyte med spännande saker, från tyger och kläder till pennor och anteckningsböcker.

På sommaren åkte han på en paketcykel och på vintern åkte han spark. Löv var en pratför och humoristisk person som kunde berätta om nyheter från andra byar han besökt.
Sommartid brukade han ligga uppe på höskullen och vintertid brukade vi elda i kaminen i drängkammaren där han kunde ligga och ha det ganska skönt.

En sommar i början av trettiotalet kom han sent en kväll och ville få ligga uppe på höskullen över natten. Efter att ha fått några smörgåsar och kaffe, satt han en stund kvar och berättade om sitt liv, om alla vedermödor men också mycket roligt som han upplevt. "Det går ju alltid om man får ha hälsan", var ett uttryck som han ofta använde. Vid tiotiden på kvällen tog han sitt stora knyte och gick upp på höskullen för att sova.

Tidig nästa morron kom han in, han förklarade att han sovit gott i höet och ville tacka för den här gången, men skulle nog inte ha något emot att få äta frukost tillsammans med oss. "Ja det är klart att du skall äta innan du går", tyckte min far.

När vi satt och åt rusade Löv upp helt plötsligt och började undersöka alla fickor i sin rock och sina byxor, han hade tappat sin stora portmonnä i höet uppe på skullen trodde han.
Han ville att jag skulle hjälpa honom att söka i höet och efter en stund hittade vi portmonnän en bit utanför höskullen, han hade tappat den på väg därifrån. Han blev så glad när han hittade sin penningpung att han letade fram en femtioöring som jag fick. Det sades att han bar på stora penningsummor i sin portmonnä.

En som besökte byn regelbundet de första åren på trettiotalet var "Sprinten", jag hörde aldrig något annat namn på honom.
Han sålde bullar och kakor som hans fru bakade. På vintern lastade han sina korgar och kartonger på en kälke. På sommaren använde han en packcykel med hållare både bak och fram.

Sprinten kom från Hammertrakten och hade 2,5 mil att dra sin kälke innan han kom fram till Skyttmon. Jag kan ännu minnas hur goda hans mandelkubbar var, hans fru var säkert en duktig bagare. Men 1933 satte sjukdom stopp för hans affärsresor till Skyttmon. Saknaden var stor bland de som var hans kunder och särskilt vi barn som saknade hans kakor och bullar.

Gubben Åslund kom en kväll in och ville göra affärer, det var en liten senig gubbe med en flytande svada och mycket fantasier. Han sålde rakblad, tvål, näsdukar och moraknivar. När han visade kniven han hade i väskan visade det sej att det var den enda kniv han hade till försäljning.

Han påstod att han rekvirerat en hel järnvägsvagn med knivar som skulle komma till Hammerdals järnvägsstation nästa vecka så då skulle han komma till byn och sälja knivar, och då skulle min far få köpa hur många knivar han ville till bra pris.

När han kom nästa gång frågade min far var han hade alla knivar som skulle komma per järnväg. Åslund låtsades aldrig höra frågan utan började prata om andra saker. Han beskrev den stora gård han var ägare till nere i Värmland, han skulle snart åka hem och ta hand om gården. Där hade han två bilar så han skulle byta ut cykeln mot en av bilarna.

Min far köpte i alla fall en förpackning rakblad av honom, men av fem rakblad var tre redan begagnade, det var skäggstubb och tvål kvar på bladen. Han hade stoppat tillbaka bladen i förpackningen sedan han använt dem. Han hade noga tejpat igen förpackningen och hoppats att ingen skulle märka bluffen.
Men några mer affärer med min far blev det inte.

En av dom sista luffarna som passerade Skyttmon på sina vandringar var en äldre gubbe, liten till växten och tyst och försynt.

Vi kallade honom också för "Lillgubben". Han kom regelbundet två gånger per år, han hade inget att sälja och tiggde aldrig, han ville alltid betala för sej. När han kom till Skyttmon brukade han få ligga över hos Henry Skyttmo.

Jag minns när han sista gången låg över i Skyttmon, på morronen började han sin promenad mot Hammerdal. Samma dag skulle jag åka till Hammerdal i något ärende. Jag hade åkt en bit när gubben stod på vägkanten och vinkade, han ville få lifta upp till Hammerdal. Under resan berättade han att det var nog sista gången han kom förbi Skyttmon.
"Jag är för gammal för att gå på luffen", sa han. "Jag skall försöka komma in på något ålderdomshem i min hemtrakt." På min fråga var hans hem fanns någonstans svarade han ingenting.

När vi var framme i Hammerdal tog han upp sin portmonnä och ville betala för skjutsen. När jag vägrade att ta emot några pengar, lade han en femkronorssedel i framsätet. Innan han stängde bildörren tog han i hand och sade: "Hej då, jag tror inte vi träffas någon fler gång." Lillgubben hade nog rätt, jag har aldrig sett honom sedan den dagen.

Ja, här sitter jag och minns alla dessa original, luffare och affärsmän som trampade våra vägar för så där 70-80 år sedan. De är många fler än dom jag minns här men de kanske kommer med en annan gång.

Jag är nog ensam här i byn om att minnas hur färjemannen stod till tjänst både dag och natt för en mycket dålig lön. Färjemannen Lindgren som sakta kom dragande med sin färja och hade en stående fråga till alla som kom från södra sidan av älven och väntade på färjan.
"Ske du över?

                                                                         Stig Andersson mars 2003