Körning med häst och slit i
timmerskogen på 1930-40-50-talen

Nils Gärd kör timmer omkring 1925.

Den timmerkörare som förr åtog sej körning av ett skogsbolag, stod personligen för hela ackordet. Detta innebar att körare skulle anställa huggare och självavlöna dem.

Han skulle själv ta upp vägar och han skulle med jämna mellanrum ordna med tumning eller inmätning av framkört virke. Detta system gällde fram till början av 1950-talet. Gick timmervägen över ofrusna myrar kunde man få trampa snön flera veckor innan det frös så pass att man kunde börja köra virket.

För att få en basväg i körbart skick fick man sedan börja att ploga vägen, var det mycket snö fick man i regel spänna två hästar för plogen. För att få vägen så hård att den bar för timmerdoning med lass, brukade vi släpa några lass av rundbarkat virke på skotstöttingen efter vägen.

När vägen var färdig började jobbet med att bygga lastbänkar på avverkningsplatsen. Dessa gjordes i regel av några grova
timmerstockar. På dessa lastbänkar kördes virket fram och lastades av.

Man hade innan man började skota fram virket gjort i ordning timmerdoningen och placerat den framför lastbänken. Sedan an kunde man börja rulla på stockarna. Timmerdoningen bestod av en framkälke kallad bock och en bakkälke som var betydligt längre, kallad get .

Hade man mycket grovt virke byggde man i regel en tvåvåningsbänk. Det var då lättare att rulla på virket med hjälp av slanor upp på övre delen av lasset. Sedan man rullat på bottenlaget, i regel 5-6 sågstockar, kopplade man kedjor över dessa både på bak- och framkälke innan man fortsatte att lasta på ytterligare ett varv med sågtimmer som man kopplade med kedjor.

Sedan kunde man lasta flera lager med rundbarkad tall eller granmassaved överst. Sedan björnade man fast de översta lagren av virke och ordnade till en sittplats längst fram på lasset. Man skulle sitta med fötterna på framkälken så man kunde hjälpa till att styra lasset. Sedan var det dags att åka.

När lasset var färdigt var det i regel högre än en fullvuxen karl. Nu gällde det att få hästen att rycka loss lasset, vilket många gånger kunde vara svårt. Medarna brann fast i snön, ibland måste man med en spak hjälpa till att få loss lasset.

Var det många utförsbackar gällde det att ha en häst som var bra på att hålla emot lasset, som kunde väga många tusen kilo. För att hästen skulle kunna hålla emot ordentligt hade man en så kallad baksele, eller hindertyg. Den bestod av några breda läderremmar som gick runt hästens bakdel och sedan träddes på dragtampen eller selålan fram där skaklarna fästes med skakelpinnar.

För att kunna bromsa farten i backarna använde vi många gånger myrstackar som vi strödde ut i backen. Det var ganska effektivt och lätt att frakta med sej. Många timmar gick åt att leta myrstackar under snön och fylla på säckar.

På våren när solen började tina bort snön i backarna blev det i stället för trögt och många gånger körde vi fast i den myrstack vi strött ut under vintern. Då fick vi börja att skotta i snö i stället.

För att varna andra körare som var på väg uppför backen efter att ha lastat av sitt virke nere på ån, hade alla hästar en kraftig bjällra fram på lokremmen. Jag brukade dessutom ha en så kallad skakelklocka fäst på ena skakeln. Den var mer än dubbelt så stor som den som satt på selen och hördes mycket långt. Mötesplatser fanns på flera ställen efter basvägen så att man snabbt kunde ta sej ur vägen när man hörde att ett lass var på väg ner.

Bolaget måste få in uppgifter på hur mycket man kört för att köraren skulle få ut pengar att avlöna huggare och betala hö och havre. Slutlikvid för körningen fick man i regel först på hösten under
augusti eller september. För att få in dessa uppgifter till bolaget måste man då tumma, det vill säga mäta in virket man kört. Det gjordes av fast anställda tummare tillhöriga Indalsälvens flottningsförening.

Hade det snöat mycket under tiden fram till inmätningen, hade man många gånger göra i flera dagar att skotta fram virket. Sågtimret skulle vara helt snöfritt för att man skulle kunna kvalitetsbedöma det. Allt virke skulle också vara snöfritt i bägge ändar för att man skulle kunna stämpla virket med en stämpelyxa i bägge ändar.

I rotändan skulle också finnas ett huggyxmärke. Varje bolag hade sitt eget märke, olika på tex. sågtimmer av gran eller fura samt gran eller furumassa. Detta märke var det första huggaren högg in i stocken sedan han fällt trädet.

Vi hade under många vintrar samma huggare. Det var mycket bra att ha vana huggare. När det var grov skog skulle man vara bra på att fälla träden så att det skulle gå bra att lasta stockarna på stöttingen. För att hinna undan för tummarna måste man vara två man som stämplade virket. Många gånger fick man klagomål från tummarbasen. Stukmärkena syntes för dåligt eller också hade man för dåliga underlag för virket.

För rundbarkat virke skulle det vara sju stockar till underlag. Dessa fick inte vara frodväxta, för sågtimret kunde det räcka med två stockar som skulle vara grova och så lätta som möjligt. Allt detta arbete ingick i det ackord som körare och bolaget kommit överens om.

Många gånger tyngde virket ner isen så att vatten steg upp över underlagen. Blev det sedan kallt frös underlagen fast under isen. Då fick man hugga fram alla stockändar så att man kunde komma åt att stuka underlagen. När man på våren var färdig med avverkningen och hade betalat huggare och betalat alla räkningar på
havre och hö så hade man i regel ingen förtjänst alls.

Hade man otur kunde man ha reparationer på timmerkälkar eller stötting och hästen kostade också. Det behövdes nya skor på hästen med jämna mellanrum kanske också någon sele som gått sönder behövde bytas ut.

Dryga veterinärräkningar kunde det bli om någon häst blev sjuk. Många gånger fick man försöka ta igen förlusten med flottningsarbete efter Ammerån. Där var det också många gånger strid om vem som skulle få det jobbet. Den som hade det lägsta anbudet fick jobbet.

Jag minns att min far i början av trettiotalet åtog sej flottningen efter spakån som det kallades, sträckan mellan Prästströmmen och Borgforsen, för 700 kronor för så där två-tre månaders arbete och då var han tvungen att leja två man för att kunna klara ackordet.

I sitt inre närde man ju då en from förhoppning att man nästa vinter skulle få en fin vinter med lite snö och en bra avverkning med fin skog, bra terräng och en god förtjänst.

Det sista som överger en människa är ju som bekant hoppet.

2003-05-07