Gårdfarihandlare
och luffare från förr

En gårdfarihandlare som hade traden över Skyttmon på sina turer ungefär varannan månad, var en som vi kallade ettergubben. Det var i början av trettiotalet som han kom med sitt knyte på ryggen, han passerade Skyttmon på väg mot Ångermanland och kom sedan både sommar och vinter regelbundet.

Han hade i sitt knyte som han bar på en käpp över axeln en hel del småkrafs, som t.ex. underkläder, kammar, tvål och rakblad. Vintertid när gubbarna låg ute i kojorna på skogsavverkning kunde han nästan skrämma slag på ensamma kvinnor som fanns hemma på gårdarna tillsammans med barnen.

När han inte fick sälja något blev han rasande, svor och gormade och smällde i dörrarna. Min mor brukade, om hon hann, låsa dörren när hon var ensam hemma med oss barn, men det var inte alla gånger vi hann se honom innan han var inomhus.

En vinter troligen år 1931 blev min far ute för en olycka i skogen. Han fick en stock över foten och klämde sönder en tå. Efter läkarbesök fick han finna sej i att stanna hemma en vecka. En dag den här veckan dök ettergubben upp med sitt knyte. Vi barn och mor var inne i köket, far låg på sängen i kammaren innanför köket med dörren stängd.

Min mor förklarade för gubben att vi skulle ingenting handla. Handlaren trodde mor var ensam med barnen och försökte som vanligt skrämma sej fram. Han envisades med att hon skulle köpa en kalsong till mej. Han hade en sådan kvar i pojkstorlek. När hon förklarade att den var alldeles för stor blev han rasande och skrek:
"Klipp av den då för fan". Sedan kastade han ihop sina varor, rullade in dem och slängde upp knytet på ryggen, gick ut och slängde igen dörren så hela huset skakade.

Min far hade hört alltsammans och nu glömde han smärtan i foten. Han slängde upp dörren till kammaren och sprang genom köket så det förband han hade om foten lossnade och låg som en ringlande orm över hela köksgolvet.

Han nådde upp handlaren ute på bron, fick tag i gubben och kastade honom huvudstupa ut i snödrivorna bredvid bron. Sedan tog han varuknytet och kastade det efter gubben, knytet gick upp och varorna spriddes över hela gårdsplanen. Handlaren hade sedan ett drygt jobb med att leta igen sina varor i snön.

Efter den dagen slapp vi besök av ettergubben. Han ville nog inte ta risken att möta far en gång till.

En av dom sista luffarna som passerade Skyttmon på sina vandringar var en liten äldre gubbe. Vi kallade honom också för lillgubben. Han kom ofta vägen över Ramsele och Borgvattnet och fortsatte efter övernattning i Skyttmon, mot Hammerdal. Han kom regelbundet två gånger per år. Han hade inget att sälja och tiggde aldrig. Han ville alltid betala för sej. När han kom till Skyttmon brukade han ligga över hos Henry Skyttmo.

Jag minns när han sista gången låg över i Skyttmon. På morgonen började han sin promenad mot Hammerdal. Samma dag skulle jag åka till Hammerdal i något ärende. Jag hade åkt en bit på väg när gubben stod på vägkanten och vinkade, han ville få lifta upp till Hammerdal.

Under resan berättade han att det var nog sista gången han kom förbi Skyttmon.

"Jag är för gammal att gå på luffen nu", sa han. "Jag skall försöka att få komma in på något ålderdomshem i min hemtrakt".

På min fråga var hans hem fanns någonstans, svarade han ingenting. När vi var framme i Hammerdal tog han upp sin portmonnä och ville betala för skjutsen. När jag vägrade att ta emot några pengar, lade han en femma i framsätet. Innan han stängde bildörren tog han i hand och sa:
"Hej då,jag tror inte vi träffas någon fler gång".

Lillgubben hade nog rätt. Jag har aldrig sett honom sedan den dagen.

(juni 1995)

2003-03-23