Stig Andersson


Några anteckningar
om färjetrafiken över Ammerån vid färjstället i Skyttmon


Färjeläget vid Aspnäset i Skyttmon. Foto ca 1910.



Efter att vägen mellan Skyttmon och Öravattnet blev färdig, troligen år 1876, ordnades med färja över Ammerån vid Aspnäset i Skyttmon. Färjetrafiken i Skyttmon kom att omfatta en tidsperiod på ungefär 75 år. Första färjan som användes var en flotte tillverkad av ca 12-15 grova stockar.

På flotten fanns en roddställning med åror, men den stakades även fram med långa slanor. Den som först åtog sig att sköta färjemanssysslan var Olov Henriksson (Ol Hinnersa) bosatt på Aspnäsgården. Han kom att arbeta som färjeman under några år tills han efterträddes av Olov Persson, Ol Persa, som var bosatt på södra sidan Ammerån i det så kallade Ol Pers torpet.

År 1905 eller 1901 blev Jonke Holmberg även kallad Lång Jonke färjeman. Han tjänstgjorde fram till 1920 då han efterträddes av Johannes Nilsson som arbetade som färjeman i tre år. 1923 kom Nils Lindgren nr 1 även kallad Etter Nils på grund av sitt häftiga humör. Hans hustru Agda arbetade under många år som post- och teleföreståndare i Skyttmon. Lindgren slutade arbetet som färjeman redan efter ett år.

År 1924 blev Karl Åström färjeman, en tjänst som han år 1930 måste sluta på grund av sjukdom. Under tjugotalet ökade trafiken över färjsundet betydligt på grund av att bilismen ökade år från år och arbetet som färjeman blev under vissa perioder ganska arbetsamt.

Sedan Åström slutat blev Eugen Fjällström från Borgvattnet färjman, dock bara för ett år, för 1931 kom Nils Lindgren nr 2 bördig från Mårdsjön. Han kom att arbeta som färjeman i 17 år.

1948 kom så den som skulle bli den sista färjemannen i Skyttmon. Han hette Erik Gillberg och var Hammerdalsbo. Han arbetade på färjan fram till hösten 1950 då den nybyggda bron över Ammerån invigdes.

I början på 1900-talet byggdes en lättare och modernare färja i stället för den tunga och svårhanterliga timmerflotte man använde förut. Den nya färjan antingen rodde man eller också drog man sig fram efter en stålvajer som var spänd tvärs över älven. Vajern löpte i block som var fästade på färjan.

Denna färja var i bruk ända in på tjugotalet, men började då att bli för liten med tanke på att även lastbilar och i bland någon buss kunde dyka upp vid färjstället och det blev många gånger allt för tung last på den lilla färjan.

Efter många påstötningar från dåvarande färjmannen Åström beslöt man att bygga en ny och större färja. Att trafiken ökade över färjsundet kan man förstå med tanke på att en del nya vägar byggdes. I juni 1924 var vägen Skyttmon - Hammerdal klar och vägen Skyttmon - Boberg var färdig i juli 1926.

1928 påbörjades nya vägen till Borgvattnet. När den var färdig 1931 slapp man de branta backarna uppför Fyråsberget ovanför Skyttmon som fanns efter gamla vägen.

Den nya färjan blev färdig år 1927 och var betydligt större och kraftigare byggd än den gamla. På vardera sidan på färjan hängde tre vita livbojar med texten "Skyttmons Färja" och färjmannen var mäkta stolt när han gjorde sin första tur med den nya färjan.

Lönen för färjemanssysslan var synnerligen låg, i mitten på 20-talet hade färjemannen ca 600 kr per år. K. Åström som då var färjeman lyckades då få tillstånd att ta ut en avgift på varje fordon med 50 öre per bil och 25 öre för motorcykel. De som var bosatta inom byn åkte dock gratis över med färjan.


Färjan över Ammerån. Foto: Nikolaus Henriksson, 1927.


På vintern kunde färjmannen dryga ut lönen med timmerhuggning när isvägen var klar, men han hade ofta ett drygt jobb med att få till bärkraftig is och det inträffade även tillbud när bilar körde ner på allt för svag både vår- och höstis. I slutet av mars eller början av april började i regel vårisen att bli för osäker för biltrafik, man hade då ett drygt jobb med att såga upp en ränna i isen för färjan. Blev det sedan kalla nätter måste färjmannen vara uppe på natten och göra några turer över ån så att inte rännan frös igen.

År 1901 var älven körbar med häst redan den 13 oktober. Även 1926 var det mycket kallt i oktober, redan den 27:e var det 23 grader kallt. Den 1 april 1929 var ån öppen och klar för färjetrafik och snön var borta, men det blev betydligt kallare senare i månaden och färjemannen hade stora svårigheter att hålla trafiken igång.

År 1934 var en mild förjulsvinter till stort bekymmer och färjesundet var öppet under hela julhelgen, först den 8 januari 1935 var isen körbar.

En för färjetrafiken besvärlig period inträffade varje vår under timmerflottningen. I vanliga fall drogs färjan över ån längs en stålvajer som var spänd över ån. Vajern löpte i block på färjan som drogs fram med träklubbor på vars ens sida man sågat ett spår för vajern. Men när ån var fullpackad med timmer måste man lyfta av vajern och ro och staka fram färjan.

Många gånger missade man bryggan på norra sidan därför att strömdraget var starkast på den sidan och följde med nerför älven bland timret, ibland ända upp till 600-700 meter med bilar eller hästskjutsar med på färjan.

Man brukade under flottningen vara två man på färjan, en som rodde och en som sköt på med en lång slana. En som fick sej ett bad i samband med en sådan färjetur var Nils Lindgren. Han hade sin plats bak på färjan och när han skulle dra till sej stången han sköt på med, satt denna fast i den dyiga åbotten och Lindgren följde med stången ut i vattnet, men han drogs upp av sin medhjälpare Tore Hjelm som hann fram med en båtshake.

Lindgrens stora intresse var trav och hästar. När Östersunds travbana var färdig 1936, åkte han med bussen in till travet varje söndag man tävlade där.

Jag och en kompis skötte färjetrafiken dessa dagar mot en ersättning på 5 kronor alltså 2:50 per man, stora pengar för två femtonåringar på den tiden. Några jobbiga färjeturer hade man varje år när bönderna i Skyttmon skulle flytta till fäbodarna på södra sidan ån med sina djur. Det kunde bli både två och tre turer över innan kor och getter var på rätt sida om ån.

Inte mindre än sju fäbodar fanns på södra sidan, några av dem var i bruk ända in på 1950-talet. En ny bostad fick färjemannen år 1932, den gamla stugan var liten och fallfärdig, varför en stuga inköptes hos N.P. Gärd i Skyttmon och flyttades till färjstället.

För att kalla på färjmannen när man kom från södra sidan, installerades redan på 20-talet en ringledning över till färjstugan. På norra sidan kunde trafikanter som ville över ån dra i en lång järntråd monterad på en stolpe vid färjsundet. Den var dragen fram till en koskälla upphängd vid färjstugan.

I juni 1926 började Gustav Selander köra turbil mellan Ramsele och Östersund. Han körde en större personbil med släpvagn. 1927 i mitten av maj började Eugen Sahlin köra turbil från Selsviken över Skyttmon till Hammerdal. Han hade även med sej post till Boberg och Skyttmon.

Det kan även nämnas att första gången vägen mellan Skyttmon-Stugun plogades med bil var den 18/11 1927, lastbilsägare var John Pettersson Stugun.

En av de tyngre transporterna på färjan var när Kalle Söderberg från
Kälarne kom med sin väghyvel, en tung järnklump med massiva gummihjul bak och järnhjul fram. Märket var Bitvargen och kraftkällan var en 20 hästars Fordson motor. Den var ordentligt nerväxlad till krypfart. När hyveln kördes in på färjan stod halva bakre däcket under vatten. För oss pojkar var det en spännande tilldragelse när hyveln kom. Man kunde vid lugnt väder höra dånet av hyveln ända oppifrån Öravattnet.

Den sista färjan byggdes år 1937-38 av en byggmästare Strandberg från Rammerdal och var i bruk fram till 1950 då färjetrafiken upphörde. Den byggdes så lång att man kunde ta ombord två bilar samtidigt, men den blev också både tung och svår att manövrera. Nils Lindgren 2 som då var färjeman klagade många gånger på den nya färjan därför att den var så tung att dra över ån särskilt när han hade t ex en tung lastbil ombord.

Våren 1949 påbörjades byggandet av en bro över Ammerån och på hösten 1950 var bron klar för invigning. Dåvarande färjmannen Erik Gillberg blev då pensionerad och Skyttmons sista färja blev senare såld till bröderna Palmqvist i Selet. De lyckades efter en del besvär frakta den per lastbil till Selet där den användes några år för privat bruk.

Färjstugan såldes och blev så småningom sportstuga uppe i fjällen och en 75 årig epok var därmed slut och färjetrafiken över Skyttmosundet ett minne blott.

 

2003-05-07