Stig Andersson

ANTE SUNDKVIST
Flottare, timmerhuggare och hagastängare

Ante Sundkvist föddes den 26 maj 1873. Hans föräldrar dog unga och han blev då fosterbarn hos en moster i Greningen. År 1899 gifte han med Katarina Göransdotter från Fagerland.

De bosatte sej en tid i Mårdsjön, han blev där dräng hos H. Sundqvist, en storbonde i Mårdsjön. De flyttade från Mårdsjön till Skyttmon i december 1911. De bodde hos Elin Eriksson från 1911 till 1922 och skötte då om telestationen i Skyttmon.

Efter att ha varit bosatt i Odensala en kortare tid flyttade familjen i slutet av 1923 till Laxsjöhöjden och blev nybyggare på kronans mark. Där byggde man upp ett kronotorp eller så kallat kolonat, nr 1 av sex stycken. Med kronans hjälp skaffade nybyggarna en såg och sågade allt virke som behövdes till byggnader, både boningshus och ladugårdar.

Sedan fick man börja odla upp mark, till större delen på myrmark. Man måste ha hö till tre-fyra kor och efter en tid skaffade sej tre av nybyggarna även häst.

Sedan allt var klart med byggnationer och odling brukade Ante hjälpa bönderna i Skyttmon med slåtter, dikning och gärdsgårdsstängning, som hagastängare var han mycket duktig.

Jag minns en gång i min ungdom när min kompis Nils och jag var ute och jagade hare. Vi fick upp en hare inne i en beteshage som Ante hade byggt upp åt Nikolaus Henriksson där han skulle ha får på bete. Hagen var så väl byggd att haren inte hade en chans att ta sej ut, han skuttade varv på varv runt hagen innan vi öppnade en grind så han kunde ta sej ut den vägen. Haren stack sedan ut på en långtur och klarade sej den gången.

På vårarna var Ante med i flottningen både i Ammerån och i Borgforsen. Katarina och Ante fick två döttrar, Sofia och Elsa födda 1899 respektive 1907. När döttrarna växte upp och skaffade sej egna familjer och bodde kvar hemma, tyckte Ante att det blev väl trångt där hemma. Han trivdes allt sämre och flyttade till en skogskoja uppe på Fyråsberget.

Där bodde han så länge han hade arbete på trakten. Stugan tillhörde N.O.Johansson i Skyttmon och var en slåtterstuga där man bodde under tiden man bärgade höet på de myrslåtterängar man odlat upp.

Under långa perioder bodde Ante också på södra sidan Ammerån i stugan vid Prästgårdsflon tillhörig N.P. Gärd, där Gärd hade en stor myrslåtter. Ante högg timmer åt min far under flera vintrar och hjälpte min far med flottningen under åren 1929-31.

Ante var en bra berättare om gamla tider och han levde sej in i det han berättade om i högsta grad. En gång när vi samlades några ungdomar i Sundströms fäbodar uppe på Fyråsberget, där Ante bodde för tillfället.

Han berättade då hur han på en dans i Greningen hade kommit i slagsmål med några Greningsbor. Han demonstrerade med en rundpall i luften hur han slogs och råkade slå näven i spiskåpan. Han grinade illa men låtsades om ingenting, han stoppade handen i byxfickan och fortsatte att berätta.

En annan gång när han hjälpte familjen Gärd att ta upp potatis, berättade han om ett större slagsmål han varit med om i sin ungdom. Han rusade då på Erik Gärd och slog ner honom i potatislandet så mullen rök, allt för att demonstrera hur det gick till på den tiden.

Ante hade mycket besvär med att hans händer skakade svårt, när han skulle äta eller dricka. När han drack kaffe fattade han koppen med båda händerna men brukade ändå spilla ut en del. Men var det någon som bjöd på en kaffekask eller två blev Ante efter en stund lika säker på hand som någon annan.

Ante var en storförbrukare av snus, tog snuset slut blev han på dåligt humör. På morronen åt han i regel en sull av långmjölk och havregryn. Sedan ett par koppar starkt kaffe och som kronan på verket ett par mullbänkar grovsnus. Då kunde man se att Ante mådde som en prins.

Jag minns en gång när han hjälpte min far under flottningen i Ammerån. Vi skulle slå loss bomkoppel ur en bom eller läns vi hade använt när vi spelade ut virke ur Yttersfjärden.

Den här dagen var min farbror Jonas och hans pojkar där och hjälpte oss att spela ut virket med den tungarbetade spelbåten. Jonas råkade slinta med släggan och slog Ante över munnen, en tand åkte ut och hela hakan var blodig. Ante ruskade på sej och tvättade bort blodet.

Han försökte verka oberörd men hade nog ganska ont. När Jonas kom andra dagen hade han ett halvt kilo snus med sej som han räckte över till Ante med orden:
"Här ska du få för att jag fick slå dej på käften med släggan i går".

Det var verkligen ett plåster på såren för Ante. Det var den bästa present han kunde få, han var ju storförbrukare av snus.

När Ante bodde i stugan vid Prästgårdsflon var jag ofta där och hälsade på. När jag kom hem från skolan brukade jag åka cykel fram till Stugubergs-stigen nedanför berget och sedan gå stigen tills jag nådde fram till stugan som låg ca 100 m nedanför stigen.

När jag hade fått kaffe och ibland en bit kolbulle brukade Ante berätta de mest fantastiska jakthistorier han varit med om i sin ungdom. Jag förstod ju många gånger att det var fria fantasier det han berättade, men det var lika roligt och spännande i alla fall. Jag uträttade även många gånger ärenden åt Ante. Jag brukade handla i affären innan jag gick hem från skolan - affären som Agust Bengtsson hade öppnat i en skrubb bakom skolan.

De varor som Ante beställde var vanligen fläsk, hårt bröd och havregryn samt mjöl till kolbullarna och inte att förglömma tre hekto snus två gånger i veckan.

En sak jag minns väl var när han berättade om hur han räddades från att drunkna i Borgforsen där han var med som flottare under senare delen av 1920- talet. Han halkade på en sten och ramlade baklänges ut i forsen några hundra meter ovanför Höghällan. Hade han följt med utför den forsen hade han nog aldrig klarat sej.

En annan av flottarna sprang efter stranden och lyckades i sista stund genom att vada ut i forsen och med båtshaken haka fast i Antes byxor och dra in honom till stranden. Ja, då var de nära att man blivit fiskmat, sa Ante och lade in stor pris snus.

På äldre dar flyttade Ante till en dotter bosatt i Lit. Efter några år flyttade han till sjukhem på Frösön, där avled han i början av 1950-talet, och en idog arbetare och hedersman hade gått ur tiden.

(1996)

2003-05-07