Skyttmon

    - en vandring i tid och rum

Karta
Del 2

Markusgården är en av de pampiga träbyggnaderna i
Skyttmon. Den byggdes 1914 och är bland de sista
träslotten som uppfördes i byn.

Välkommen till Skyttmon!

Du håller nu i din hand en informationsbroschyr om hur livet tedde sig förr i Skyttmon. Broschyren är ett resultat av ett kulturmiljöprojekt som Skyttmons bygdegårdsförening drivit i samarbete med länsstyrelsen i Jämtland, med hjälp av länsmuseet i Jämtland.

Genom att följa den markerade vandringsleden (se karta) genom delar av byn, kan du titta på de byggnader och miljöer som beskrivs i foldern. Det berättas även en hel del om människor och byggnader som inte längre finns kvar.

Byn Skyttmon

Vid inventeringar längs Ammerån, kring Skyttmon, har man funnit lämningar av 66 stenålderslokaler. 40 av dessa finns i omedelbar närhet till Skyttmon. Det är främst boplatser med skärvsten, men även rester från verktygstillverkning och även hela verktyg och pilspetsar man hittat.

Fynden är från 2000-2500 f.Kr. Med andra ord var Skyttmon attraktiv som boplats redan vid stenåldern.

Skyttmon var innan bosättarna slog sig ned vid Ammerån, s.k. avradsland till byarna Solberg och Fyrås och bestod ursprungligen av två byar, Aspnäset och Skyttmon. Skyttmon blev by under mitten av 1700-talet (1751-59).

Nybyggarna som slog sig ned här fick av konungen skattebefrielse under den tid det tog att uppodla marken (10-18 års tid). På den tiden låg inte något större värde i skogen, då man mest använde den för husbehov, men däremot var betesmarken och slåtterängar åtråvärda för bönderna i byn.

Det var sex nybyggarfamiljer som 1791 hade börjat rota sig i Skyttmon. Det var familjerna Mats Jakobsson, Sven Svensson, Per Rasmusson, Mats Pärsson, Jöns Hindriksson och Anders Dahl som vid den här tiden bildade hemman här.
Som mest bodde under åren 1920-1950 c:a 130 personer i byn. I dag bor 30 personer här!

Vi önskar dig en trevlig vandring i tid och rum!
Skyttmons Bygdegårdsförening

SKYTTMOBODEN

Från dräng- och bagarstuga till servering och reception

Stugan där numera Skyttmobodens servering och försäljningslokal är belägen, var tidigare drängstuga och bagarstuga. Den flyttades till dess nuvarande plats 1896, och hade tidigare stått längre upp på gården. Den är ursprungligen uppförd i början av 1800-talet.

Sedan 1992 fungerar det gamla timmerhuset som serveringslokal, försäljningslokal och reception under sommarhalvåret.

DANSER I SKYTTMON

Föreningen ”Nytta & Nöje” bildade Skyttmoborna i början av 1960-talet. Då slipade man golvet på Mårtenssonslogen, drog in belysning, lade nytt plåttak och ställde i ordning logen för danser. Bland annat så bekostade föreningen gatlyse i byn, skänkte pengar till skolan som fanns i nuvarande bygdegården och till andra gemensamma saker i byn.

Redan på 1920-talet företogs danser på Mårtenssonslogen. Bland andra spelade Hilding Höglins från Östersund där. Ett på den tiden välkänt dansband i Jämtland. Lördagsdanserna på lövad loge var populära tillställningar, och det var ofta fullt med danslystna människor vid danserna. Kaffeservering hade man i snickarköket i ladugården på Markusgården.

Det har för övrigt dansats i byn sedan 1800-talet, och det fanns tidigare en dansbana bortanför Markusgården, som man dansade på fram till 1920-talet. Innan dess dansade man vid det så kallade Tivolit (bortanför de båda tegelvillorna).

Oskar Färnlöv från Borgvattnet spelar dragspel vid dansbanan som låg
150 m från Markusgården mot Boberg. Foto: Brita Mårtensson, ca 1908.

I Skyttmon blir man gammal

Är det genetiskt betingat eller har det med det goda och mineralrika dricksvattnet eller något annat att göra? Ja, ingen vet säkert men flera personer i byn har i alla fall uppnått en aktningsvärd ålder!

Till exempel Ingrid Henriksson som vid ett års ålder kom till Skyttmon år 1831, med sina föräldrar. De kom från Borgvattnet och köpte då Svensgården. Hon gifte sig med Henrik Henriksson, en farfars bror till Nikolaus Henriksson, Nordens äldste man. Nuvarande boningshus på Svensgården byggdes 1882, och där bodde Ingrid till sin död 1933 då hon skulle fylla 103 år.

Ingrid Henriksson var aktiv även vid hög ålder.
Foto: Emma Månsson, Fyrås.

Nordens äldste man Nikolaus Henriksson har levt under flera krig, åtskilliga monarker och regeringar genom tiderna. Han övertog Aspnäsets gård från sin far i början av 1900-talet och överlät den till en brorsdotterson i början av 1970-talet. Nikolaus gick ur tiden år 1993, 109 år gammal.

Det berättas att Nikolaus spelade trattgrammofon i ekan, då han var ute och fiskade. Och fiskade gjorde han ofta, för han hade många katter att mätta med fisk. Han hade även ett duvslag ute i ett sliphus, med en stor mängd duvor. I övrigt så har flera byinvånare uppnått en aktningsvärd ålder. Bland andra syskonen Inga, Karin, Olle och Sven Henriksson som alla blev närmare 100 år.

Nikolaus Henriksson med nyfångad 6 kg Ammeråöring.
Foto: Emma Månsson, Fyrås, ca 1930.

Lars-Olof-gården

Vid nybyggartid omkring 1752 bebor Matts Jakobsson med hustru Karin Andersdotter hemmanet. Gården delas mellan de båda döttrarna Elin och Karin. Gården går i arv till nästa generation, och så har den fortsatt att gå i arv inom släkten ända till våra dagar.

Nuvarande boningshuset uppfördes 1886, och lövsnickerierna utfördes av Abraham Olofsson från Hammerdal.

DE STORA HUSEN OCH LIVET I DEM

Varför så stora hus?

Från att till en början ha bott i små enkla stugor, ökade så småningom behoven och även möjligheterna att bygga större hus. Man började timra större parhus, fortfarande utan ytterpanel eller större utsmyckningar, men mot slutet av 1800-talet byggdes det i byn stora, praktfulla timrade hus med panel och rikligt med utsmyckning såväl inom som utomhus.

Man hade genom avverkning av den fina och senvuxna skogen, tjänat reda pengar, vilket naturligtvis var en förutsättning för att bygga dessa påkostade hus.

Det bodde ofta flera generationer och flera syskon med familjer i varje hus, och man byggde nu större mangårdsbyggnader istället för flera mindre hus på gårdarna, och lät så småningom riva de äldre husen som man inte längre behövde. Nio stora trähus byggdes mellan 1874 och 1915.

Självförsörjning

Under den här tiden fram till andra världskriget, var man relativt självförsörjande på gårdarna i byn, en självförsörjning som tog mycket tid i anspråk. Man saltade in kött och fisk, man syltade och saftade, torkade och beredde livsmedel på olika sätt så att de skulle klara sig under hela den långa vintern. Man spann och vävde och tillverkade själva mycket av de kläder man använde.

Arbete och Kosthållning

I slutet av 1800-talet tjänade en piga omkring 50 kr per år och en dräng omkring 200 kr per år. Man gick upp kl. 5 på morgonen, och intog då kaffe innan arbetet började. Frukost intogs kl. 8, en frukost som till exempel bestod av pölsa, stekt fläsk och potatis, pannkaka med fläsk, sill och potatis eller paltbröd med fläsk. Kl. 12 var det dags för något man kallade ”unden” och då åt man ibland tjockmjölk och bröd.

Vid femtiden på eftermiddagen var det middag och då var oftast arbetsdagen slut. Då intogs många gånger kokt kött eller fisk. Vid åttatiden på kvällen åt man gröt och mjölk och vid nio låg man oftast i sina bäddar.

Elin Eriksson (f 1855) till höger läser medan dottern Anna
(f 1888) virkar. Bilden tagen 1910 i förmaket på bottenvåningen
i deras hem i Sörgården. Anna gifte sig senare med Jonas
Andersson-Skyttmo från Mårdsjön.
Elin var gift med Lars Peter Eriksson (fd 1847).
Foto: Brita Mårtensson.

Ved som energikälla

Mycket ved gick det åt för att hålla värmen i de stora husen, även om man vintertid begagnade så lite av bostadsytan som möjligt. Det gick åt 50-60 m3 ved varje år på en gård.

De fina salarna värmdes endast upp vid speciella tillfällen, ofta med kakelugnar eller järnkaminer. Även i ladugårdarna gick det åt ved då man skulle koka ”sörpa” till korna m.m.

Vedkapning på vedbacken bakom bryggstu’n vid Gärds med Nils-Olof
Johanssons tändkulemotor1925. Vedbacken är fortfarande kvar på
samma plats.
Foto: Erik Gärd

NÄR BJÖRNEN TOG FÅREN FÖR NIKOLAUS

”Farbror Nick” släpper fåren på skogen

Stig Andersson berättar att Nikolaus vid ett tillfälle 1956, då ”endast 73 år gammal”, släppte ut sina får på skogen som brukligt var på sommaren. Han släppte dem ungefär 5 kilometer från byn vid en fäbodvall och det var omkring 20 får han hade det här året.

Efter någon vecka kom fåren springande hem och åtta får saknades. Farbror Nick, som de brukade kalla honom, anade att lo eller björn varit framme och rivit fåren. Stig, som hade en bra älghund, erbjöd sig att hjälpa Nikolaus att leta efter fåren. Nikolaus var känd som en tystlåten och humoristisk man och en bra granne, så honom ville Stig gärna hjälpa.

Stig Andersson går på eftersök

Dagen efter tog Stig med sig hunden och for upp på fäbodvallen för att leta efter fåren. Då någon timma förflutit hade han hittat sex får rivna av björn. Polis Persson i Stugun blev vidtalad om händelsen, och ville ta med sig tre journalister ut till platsen, vilket vi inte hade något att invända mot, berättar Stig. Nästa dag fann Stig Andersson de båda andra saknade fåren, halvt uppätna under en tall. Björnen hade lämnat rivmärken i tallen, som Stig inte kunde motstå en ingivelse att ”bättra på” innan journalisterna anlände.

Stora rubriker blev det i tidningarna, och speciellt de grova rivmärkena i barken av den rasande björnen fick stor uppmärksamhet. Farbror Nick skrattade gott då Stig berättade för honom hur det förhöll sig med dessa enorma rivmärken!

GUNNELSTUGAN OCH STOCKHOLMSVILLAN

Skyttmons äldsta, bevarade boningshus

Om vandringen genom byn skulle vara i kronologisk ordning, skulle detta vara det första stoppet på din vandring. Den typ av hus som Gunnelstugan representerar var den allra första typen av bostadshus som byggdes i byn. Stugan är från första halvan av 1700-talet och var ursprungligen försedd med torvtak.

Det är ett enkelt hus med endast ett stort rum som fungerade som kök, sovkammare och arbetsrum för allehanda sysslor som man kunde sköta inomhus. Stugan flyttades till sin nuvarande plats omkring 1830, för att tidigare ha stått till vänster om bygdegården.

Änkan Gunnel Göransdotter är den sista som permanent bebodde stugan på platsen där den står i dag, och stugan är därför uppkallad efter henne.

Stockholmsvillan

Bredvid Gunnelstugan kan du se ett lite udda hus som kallas Stockholmsvillan.
Ingeborg Henriksson, dotter till Gammel-Ingrid från Svensgården, hade flyttat till Stockholm där hon gifte sig med en stockholmare 1884. Stockholmarna använde sig fram till 1924 av nuvarande boningshuset på Svensgården vid sina besök till Skyttmon. 1924 byggdes Stockholmsvillan, och stockholmarna bodde sedan där vid sina besök i byn.

LUFFARE, GÅRDFARIHANDLARE OCH TATTARE

Ettergubben

Under 1920- 30- och 40-talen förekom det tämligen ofta att olika kringresande försäljare och hantverkare besökte Skyttmon. En av dessa som regelbundet återkom, var den så kallade ”ettergubben”. Det var i början av 30-talet som han kom gående med sitt knyte på ryggen, på väg till Ångermanland och återkom sedan regelbundet sommar och vinter.

Vid ett tillfälle då han kom på besök hos Stig Anderssons familj, visste han inte att far i huset var hemma och gick på som vanligt och försökte verka skrämmande. Men det skulle han inte gjort för det slutade med att han blev utkastad huvudstupa i en snödriva av Stig Anderssons far!

Skojare Karlsson

En annan kringresande försäljare som under 1920- och 30-talen regelbundet återkom på sina försäljningsresor var skojare Karlsson. Han var förtennare av kopparkärl och tillverkade även luffarslöjd, som vispar och annat. Han reste med delar av sin familj, sommartid i en trilla och vintertid i en långsläde där man stuvade sina fåtaliga ägodelar.

Ofta tiggde barnen till försäljarna mat av husmor, och vintertid frågade man alltid efter hö till den magra och halta hästkraken. Sova över fick de göra i stallet eller på höskullen hos Anderssons, vid södra fästet för linfärjan som fram till 50-talet tog folk över Ammerån.

Sista gången Stig Anderssons familj såg till sällskapet var vårvintern 1931, då de kom sent en kväll och ville låna en stekpanna för att värma upp lite pölsa, som man fått av slaktare Backlund i Öravattnet. Det var Karlsson själv, hans fru och deras sjukliga son som kom den här sista gången, utan häst för den hade stupat i trakterna av Östersund. Istället drog man en kälke efter sig med sina fåtaliga ägodelar.

Lillgubben

”Lillgubben” var en av de sista luffarna som passerade Skyttmon på sina vandringar. Han kom ofta från Ramsele över Borgvattnet, och fortsatte mot Hammerdal efter övernattning i Skyttmon. Han hade inget att sälja och tiggde aldrig, utan ville betala för sig. Han brukade ligga över hos Henry Skyttmo innan han fortsatte sin vandring.

Stig Andersson berättar att vid lillgubbens sista besök skulle Stig åka till Hammerdal, och tog upp gubben som stod och vinkade vid vägkanten. Gubben berättade att det nog var sista gången han gick på luffen, då han blivit för gammal. Han skulle söka plats på något ålderdomshem i sin hemtrakt.
Trots att Stig inte ville ha betalt, lade gubben en femma i framsätet innan han tog i hand och tackade för sig för gott. Han sågs heller aldrig till mer i Skyttmon efter detta besök.

Andra kringresande sällskap
Under 1920- och 30-talen var det många kringresande handlare, skärslipare, symaskinsförsäljare och tattarföljen som drog fram efter vägarna. En del av dessa personer var trivsamma och godmodiga individer, men undantag fanns och en del av dem var ibland riktigt hotfulla om de inte fick som de ville.
Ibland kunde tattarsällskap på 8-10 personer komma farandes i flera hästskjutsar, och tiggde mat. Då var det svårt för husmor att säga nej då de kunde vara tämligen hotfulla och i stort antal.

MARKUSGÅRDEN

Markusgården är en avstyckning från Sörgården. Boningshus samt ladugård uppfördes åren 1912-1915 av Brita (född Eriksson) och Markus Mårtensson. Byggmästare vid bygget var Anders Elof Fridh från Pålgård, en man vars gärning inom byggbranschen är vida känd.

Det tog två år att grovhugga, köra hem och finhugga samt anlägga stenfoten till boningshuset. Det var Erik Pierre, även han från Pålgård, som utförde stenhuggningsarbetet tillsammans med några medhjälpare.

Markus Mårtensson köpte torkad fura, så kallad rask, som man sedan timrade upp boningshuset av.

Ladugården, numera stallbyggnad

Ladugården byggdes upp samtidigt som boningshuset. Det var en rejäl byggnation med plats för både hästar, kor, får, getter, grisar och höns samt ett väl tilltaget höloft. Där var också drängstuga, vagnsbod, vedbod m.m. I dag används hela byggnaden som stallar och behandlingsrum för travhästar, under namnet Skyttmons Behandlingsstall.

Brita Mårtensson, fotograf

Brita Mårtenssons bilder visar på detta fotografi stenfoten till
mangårdsbyggnaden, och på nästa bild visas huset i halvfärdigt
skick. Det var ett omfattande arbete att hugga och transportera
fram de stora stenarna till grundläggningen.

Brita föddes i Skyttmon år 1881, och växte upp med föräldrarna Elin och Lars Peter Eriksson och två syskon på Sörgården. Hon åkte till Stockholm och gifte sig 1905, med Markus Mårtensson som en tid varit dräng på gården hos hennes föräldrar. 1916 flyttade de in i sitt nybyggda hus (Markusgården), efter att de ett par år innan fått egen mark, där de byggde upp en gård med boningshus och uthus. Något som Brita dokumenterade noga med sin kamera.

Brita Mårtensson var verksam som fotograf från 1905 till 1925, och främst tack vare hennes fotografgärning, finns en stor mängd fotografier på både folk och byggnader i och omkring Skyttmon från sekelskiftet. Britas fotograferande var först och främst en stor hobby, men hon fick genom åren även en del bilder publicerade i tidningar och skrifter.

Krooks bensinstation

På gården hos Brita och Markus Mårtensson, bedrevs mellan 1920-1939 bensinförsäljning. Bensinen vevades upp för hand, och man hade även försäljning av motorolja och andra oljor. 1923 kostade bensinen 25 öre och 1935 kostade den 30 öre.

Under en period fanns vid Markusgården en handvevad
bensinpump samt försäljning av diverse oljor.
Foto: Brita Mårtensson.

Buick och andra lyxbilar i Skyttmon

Under en period mellan 1918 fram till 1970-talet, hade man i Skyttmon ett antal exklusiva bilar. Några fanns endast i ett fåtal exemplar i hela Sverige, eller Europa.

I början av tjugotalet kunde man i Stockholm köpa en Ford för 2.800 kr. Den första Forden som kom till Skyttmon, köptes av Markus Mårtensson 1918. Ett år senare köpte han en starkare amerikansk bil, en Scripps Booth, från en bilhandlare i Östersund.

Samma år köpte Erik Petter Eriksson en bil av samma märke, och sedan följde många av bönderna i Skyttmon efter och införskaffade bilar. 1923 köpte E. P. Eriksson en 6-cylindrig Fiat, vilket var en mycket exklusiv bil på den tiden.

Droskägare Johnson tävlar med Bugatti

Markus Mårtensson köpte 1924 denna Buick på 70 hk och hade
den i fyra år innan han sålde den och köpte nya bilar.
Foto: Brita Mårtensson.

1930 Köpte droskägare Axel Johnson, på Markusgården, en Bugatti racerbil. Med den tävlade han framgångsrikt, mest i backtävlingar och isbanelopp men även i bantävlingar i södra Sverige. Bilen renoverades 1932 och fick en ny motor på 180 hk, varvid toppfarten ökade till 200 km/t.

Axel Johnson stationerade en 7-sitsig Packard som taxi i Skyttmon under åren 1937-38. Senare användes den i linjetrafik mellan Skyttmon och Ramsele, tills en buss sattes in på grund av det ökande antalet passagerare under kriget.

Jonas Skyttmo och kung Leopold

Jonas Andersson-Skyttmo köpte 1926 denna Chrysler Airflow
som i Europa endast fanns i två exemplar.

Jonas Skyttmo köpte 1936 en 8-cylindrig Chrysler Airflow på 135 hk. Det var en verklig lyxbil, som blev mycket omskriven i länstidningarna då den anlände till Östersund.

Av detta märke importerades det året två bilar till Europa, en till Jonas Skyttmo i Skyttmon och en till Kung Leopold av Belgien!

Vid sekelskiftet var hästen ett viktigt djur på gårdarna. Hästarna i Skyttmon var ofta en korsning av Nordsvensk och Ardenner. Man hade på gårdarna om kring ett tiotal kor, några ungdjur, ett par grisar, tjugotalet får, tiotalet höns och lika antal getter på varje gård.

Markus Mårtensson sår med såmaskin efter hästen Gulla.
Foto: Brtia Mårtensson 1910

Hästen användes så gott som dagligen, året runt till arbete på gården. På vintern var det ved, foder och timmerkörning, på våren till vårbruket, under sommaren bland annat till slåttern och på höstkanten bland annat till utkörning av myrjord för jordförbättring.

Fårens ull togs tillvara för garnberedning, som man sedan vävde och gjorde vadmalstyg av för att sy arbetskläder. Man stickade också strumpor och vantar av garnet.

Man slaktade och åt, förutom nötkött, även får och lamm, men även getkött. Av getmjölken gjordes ost och mese.
Det odlades potatis, säd (mest korn och havre), rovor med mera i byn, och ofta hade man på gårdarna även en s.k. kryddgård med trädgårdsväxter.

Slåtterängar och Fäbodliv

Myrslåttern hade förr i tiden stor betydelse för fodertillgången åt djuren. För att kunna tillvarata fodret höll man efter tillväxten av videbuskage, vilket man tydligt kan se skillnad på i dag på den igenväxning som sker när man inte längre röjer buskarna.

Alla gårdar hade kring sekelskiftet minst en fäbodvall med bostugor, ladugårdar, stall och uthus, dit man tog kor och getter med sig på sommaren. Fåren släppte man lös på skogen redan i maj månad, för att söka rätt på dem igen i oktober då det var dags att klippa dem.

Det kärnades smör och kokades ost på fäbodvallen. Det fanns också till varje gård flera kojor, som man bodde i under myrslåtter och timmerkörning.

Jakt och Fiske

Man jagade ofta hare till husbehov och ibland skogsfågel. Älgjakten hade inte så stor betydelse kring sekelskiftet, men visst jagade man älg även då, och förresten genom fångstgropsystem redan på stenåldern i Ammeråns dalgång.

Anders Blixt, Borgvattnet, sköt en 16-taggare för Sven
Henrikssons hund uppe på Skyttmoberget. Älgen kördes hem av
Sven Henriksson efter hästen Svarten. På bilden fr. vä: Gustav
Löfström från Ljusdal, Olle Sundström och Sven Henriksson
båda Skyttmon samt något skymd skytten Anders Blixt.
Foto: Karl-Rudmar Johnson, Hammerdal, 1956.

I början av oktober månad flyttade karlarna på gårdarna upp till Laxsjön, och bodde där i små stugor. Där fiskades Sik med nät inför vintern, och man stannade där omkring en vecka varje år. Varje gård hade sina bestämda platser där man alltid lade ut sina nät.

På ”Långnäset” bodde karlarna från Gärds, Sundströms och Nils-Olofs i en liten stuga med båthus och stall. ”Öst i sjön” bodde de från Lauritz (Lars-Olof-gården), Svens, Markus och Erik Petters.

Siken saltades med grovt salt och på ungefär 3 veckor blev den klar, då hade den blivit ”saltbiten” rakt igenom och var skär till färgen ända in till ryggen. Fisken klarade sig efter saltning hela vintern. Man fiskade även mycket i Ammerån, och även här hade gårdarna sina fasta nätplatser. Öringar på 6-7 kilo var ingen ovanlighet, och både harr och öring spisades med välbehag.

Vidare till del 2